Intervju med invandrare, teologie magister
Nancy Wang-Hedström

av Asta Särs

Berätta någonting om dig själv!
Jag kommer från en buddhistisk familj. Sedan liten har jag tränats att ta ansvar för familjens gudar och förfädernas andar både hemma och i templet. Det var min farmor som instruerade mig och litade på mig.  Jag lärde mig hur man förbereder mat, bränner  bönestickor och offersedlar
I vårt kvarter fanns det ett litet kapell där man höll söndagsskola. Jag hörde så vacker musik därifrån. Senare inbjöd de mig till söndasskolan. Vi flyttade till Tai Pei. När mina föräldrar skiljde sig kom jag att bo med min farfar, farmor, farbror och hans fru. Min farbrors fru var kristen. Hon visade på alla sätt att hon respekterade min farmor men hon var samtidigt tydlig i sin kristna tro. Hon tog mig med till kyrkan. Vilken värme, kärlek och hopp! Jag var helt tagen.
Under många år hade jag drömt om att bli firad på min födelsedag men vi hade inte den traditionen i vår familj. Vid det kinesiska nyåret blev vi bjudna till prästgården. När vi kom in började de som var där sjunga Happy birthday to you... Jag blev både glad och överrumplad för något sådant hade jag inte kunnat vänta mig. Det blev en jätte fin kväll. De som var med berättade roliga historier. Alla trivdes på min fest. Jag frågade hur det kom sig att de var så vänliga. De svarade: ”Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.” Den kärleksguden ville jag lära känna.
Jag fick vara med på ett ungdomsläger. Jag visste att farmor och farfar hade stora förhoppningar på att jag skulle sköta förfädernas andar och familjens gudar också i framtiden. Att de skulle bli ihågkomna efter sin död. Det jag hörde under lägret fick mig att längta efter att bli kristen men vad skulle farmor säga? Jag ville inte såra min farmor och farfar. Ändå valde jag där på lägret att säga ”ja”. Jag fick en stor glädje men också en stor vånda. Min farmor talade inte med mig på tre månader. Hon stängde dörren så att jag inte kunde komma in och hon tillät ingen att släppa in mig. Sedan var det där med maten. Som kristen ville jag inte äta den mat som var offrad åt gudarna. Det var svårt.
En dag kom ändå farmor fram till mig och sa: Gå till köket där finns mat som du kan äta. Å vad jag blev glad. Hon hade accepterat mitt val. En gång kom hon också med till kyrkan när det var bröllop där. Det skulle ha varit oartigt att säga nej. Jag tror att hon drogs till det hon hörde och såg. Samtidigt var hon rädd för gudarnas straff. Hon vågade inte byta religion. Men hon såg kärleken som fanns där i den kristna tron.

Hur var det att komma till Finland?
Det första året var fantastiskt. Alla var intresserade av varifrån jag kom. Alla var vänliga. Det var det andra och tredje året som var svåra för mig. Jag kunde språket så pass bra att jag klarade mig men det var svårt för mina vänner att förstå att jag inte hängde med i deras samtal när de var flera som skrattade och pratade. Då kände jag mig verkligen utanför. Det var också då som jag försökte ringa till mina vänner när jag kände mig ensam och tyckte det var svårt. Det var bara det att mina vänner hade sina almanackor så fulla att det inte fanns någon tid för mig på flera veckor. Jag behövde någon som lyssnade men jag hade svårt att hitta någon.
Är det här något du tycker är viktigt att komma ihåg i kontakten till en invandrare?
Man hör ofta att människor säger: ”Ring när du behöver...” jag tror att människor säger det från sina hjärtan. Och jag tror också att för en invandrare är det svårt att ta initiativ till att kontakta en finländare, särskilt när de kommer från Asien. De tänker ofta för mycket, till exempel såhär: ”kanske mina vänner har bråttom.  De ser ju ut som om de har mycket bråttom. Jag vill inte störa dem...” Jag tycker att invandrare skall våga säga att de behöver hjälp.
Samtidigt skall finländare inte vänta att de andra först tar kontakt. Känslan av att tillhöra en grupp eller att ha någon att prata med när man behöver är viktigt för en invandrare.
Dessutom kunde församlingsmedlemmar bli faddrar eller stödpersoner för invandrare, helst flera personer för varje invandrare, så att det inte blir för tungt för dem som gärna vill vara vänner med invandrare. Ifall någon har bråttom, kan de andra hoppa in och hjälpa till.
Egentligen finns det också många barriärer för invandrare att hoppa över. Till exempel: språk, kultur och möjligheter att få ett arbete. Hur skall man fylla i en skattedeklaration? Var ligger inremedicinska avdelningen på ett sjukhus? Vilken burk innehåller socker, potatismjöl eller vetemjöl? Det finns så många olika sorters mjöl och alla påsar ser ju likadana ut.
Tänk, innan de flyttade hit, levde de ett aktivt liv i sitt land. De hade arbete, de kunde läsa, de förstod vad som hände i världen, de kunde diskutera vilket ämne som helst. De var optimistiska, kvicka och visa och hade ett starkt självförtroende... och nu kämpar de här med allt. Så småningom tappar de självförtroendet, när möjligheterna kommer, tror de att de inte kan göra någonting. Därför tycker jag att det är mycket viktigt för finländare att veta hur det är att vara en invandrare i Finland. Man behöver bygga upp ett självförtroende hos invandrare. Båda behöver kunskap om hur det skall göras. Därför försöker jag hjälpa mina vänner. Jag ville så gärna hjälpa dem mera men jag har inte möjlighet att resa till dem så ofta. Det finns 200 kineser i Uleåborg, 30-40 i Karleby och i Vasa ca 200. Det jag kan göra är att lyssna till dem när de ringer och att någon enstaka gång träffa dem.

Tack Nancy! Fint att du nu får arbeta med det du känner som din kallelse. Men tufft att vara så långt borta från familjen.